måndag 20 december 2010

Jag vill inte prata om det

Jag vill inte #prataomdet. Jag kan inte heller lyssna till det. Inte så här. Det är inte så att jag inte bryr mig, eller inte på mitt vis vet hur det känns, för det gör jag. Jag förstår bara inte varför vi tillsammans under näst intill väckelseliknande former ska pumpa ut vårt mest privata och intima i forum där en nyhet anses vara gammal redan efter ett halvt dygn? Vem lyssnar då till min berättelse? Och vem berättar jag för?

Ni har helt rätt när ni säger att vi måste hitta ord. Jag tror jag hittat mina, men jag vet också att jag inte vill använda dem som mat till ett helt nytt mediafenomen. Bekännandet/bikten/ordströmmen som sådan är säkert förlösande för många, men är ni säkra på att vi inte allesammans tenderar att blanda ihop det privat förlösande, berusande och lättande med det allmängiltiga och relevanta?

Signaturen Jacob C skriver i en kommentar till ett blogginlägg på ämnet, att "...det kanske finns en ibland hårfin gräns, där detta att "prata om något viktigt" övergår i narcissistiskt självutlämnande och offentligt bekräftelsesökande."

Jag tror han har rätt (inte minst baserat på mig själv), men jag tror också att många av era berättelser är formulerade av nödvändighet. Det är fint så, fortsätt prata. Vi behöver ord för det som är svårast att säga. Men prata inte för att du blir tillsagd att prata, eller för att ha något att säga när alla andra nu gör det. Prata för att lära dig berätta din egen historia.
Vi är tänkande, kännande varelser - den självupplevda berättelsen är inte nödvändig för att vi ska ha rätt eller förmåga att kunna formulera en åsikt om saker. Det är dock ett bra sätt att få medial uppmärksamhet och väcka sensation kring ett jättesvårt ämne. Jag är bara inte alls säker på att det är rätt håll för oss att rusa mot med våra innersta, sköraste upplevelser på rockslagen.

Edit: För den som inte vet vad #prataomdet är så finns mer info på http://prataomdet.se
Det började på twitter, som ett försök att börja tala om gråzonen mellan sex och övergrepp och har nu spridit sig till facebook, bloggar, krönikor och tidningsartiklar runt om i landet.


15 kommentarer:

  1. Folk pratar säkert om det av massa olika orsaker, och jag tvivlar inte på att det hos en del ligger mycket att få "synas" och få offentlig bekräftelse i det.Men för mig känns det inte som ett problem när det finns dom som faktiskt får något ut av det. Som mig till exempel. Jag hade inte berättat för i princip någon och aldrig skrivit ner det i ord. Jag visste att det fanns en risk att det bara skulle riva upp gamla sår. Men istället kändes det som att en liten klump i mig lossnade och förvann, så himla skönt. Och om människor kan få ut något, vad som helst, av att skriva på tex prataomdet.se så tycker jag att det är topppen. Och om man hellre väljer att inte prata om det, för att man känner att det är rätt för en, då är det också toppen. :)

    SvaraRadera
  2. Tack bra skrivet.
    Är själv väldigt ambivalent över "fenomenet".
    Kan tycka att den fyller ett viktigt syfte, kan se det som ett slags diskussionsunderlag tillsammans tex med min dotter (när hon blir så gammal) menar då disk angående "grå zoner" mm.
    Samtidigt tycker jag att flödet är kort/intensivt och rinner på och de värsta/iögonfallande exemplen twittras vidare som nån sorts belöning.
    Samtidigt är jag medveten om att det finns en politiskt agenda bakom allt som förtar lite av äktheten/ärligheten med syftet.

    Tyvärr blir det här fenomenet något som inte kommer att få någon konstruktiv kritik då det är så pass känsligt att ingen egentligen vågar kritisera.

    SvaraRadera
  3. Fan vad fint du skrev. Speciellt: "Men prata inte för att du blir tillsagd att prata, eller för att ha något att säga när alla andra nu gör det."

    SvaraRadera
  4. Detta var väl ett utmärkt exempel på finstämd kritik!

    Jag hade funderat länge på att skriva om min värsta upplevelse men hur? En krönika? Ett blogginlägg? Facebook?! Jag visste redan att jag definitivt inte var ensam om det men att ingen pratade om det öppet. Min tanke blev "hur ska de yngre kunna lära sig av oss som redan erfarit skiten om vi inte delar med oss och gör det tillgängligt?"

    http://joysanchez.com
    När då #prataomdet dök upp så kändes det som att det var dags. Och jag kan ta exploitering, mediahets eller uppmärksamhetsmissbruk om så bara en enda ung tjej eller kille lär sig var man nu kan hitta information om gråzonerna. Det kanske till och med blir någon som känner mig och vet att jag har skrivit och därför känner att de kan prata om det. Det hade gjort det värt det.

    SvaraRadera
  5. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  6. Bra att du problematiserar det som kan te sig enkelt. Initiativet har absolut sina poänger och jag hoppas att det kommer att leda till positiva effekter på längre sikt. Den starka drivkraften i att berätta tycks mig så överväldigande att jag var tvungen att fråga ett proffs om vad som ligger bakom och vad det kan leda till.

    När någon berättar något privat får vi ofta en känsla av samhörighet och berättelsen i sig kan förpliktiga till att berätta mer om sig själv. Skickliga manipulatörer ger ofta sken av att vara personliga, fast de i själva verket inte lämnar ut särskilt mycket om sig själva. Den som mår dåligt kan känna stark ångest av att inte få uppmärksamhet som han eller hon känner ett behov av. Det i sig kan ge upphov till kraftfulla reaktioner, försök att överträffa föregående talare etc. Jämför med självskadebeteenden, som visat sig kunna ge upphov till kedjereaktioner. Behandlingsformer har tagits fram som fokuserar på bakomliggande orsaker till beteendet och inte beteendet i sig. Det säger sig själv att det kan ligga risker i att "belöna" destruktiva tendenser med alltför mycket uppmärksamhet och uppmuntran.

    Initiativet "prata om det" kan nog ge upphov till helt olika reaktioner, beroende på vem som läser och skriver. Som terapi tror jag inte att ett Twitter-flöde är särskilt effektivt. Det är ju inte heller avsikten med initiativet. Men en del av de som berättar verkar inte må särskilt bra och tycks berätta av andra anledningar än att förmedla erfarenheter. Jag hoppas verkligen att de tar sina berättelser vidare och bearbetar dem på konstruktiva sätt.

    SvaraRadera
  7. Tror det ligger mycket i det du skriver, och har tänkt framförallt på de enskilda personernas upplevelse av det här, och om att tänka långt- och kortsiktigt.

    Kortsiktigt är det säkert lättande för individen att "skriva av sig" om sina upplevelser. Och många vill säkert vara en del av något större här, man dras med i detta att dela med sig av sina innersta tankar.

    Men långsiktigt - vem följer upp? Det finns knappast någon som fångar upp allas tankar och pratar vidare med de som behöver det. Då är risken att alla som delat med sig står där och har lämnat ut sig utan att någon frågar hur man mår efteråt.

    SvaraRadera
  8. Du satte fingret på ett och annat jag tänkt på men inte kunnat formulera.

    SvaraRadera
  9. Vidare så twittras vissa berättelser vidare medan andra lämnas därhän.
    De "värsta" får en twitter "belöning" genom att förmedlas vidare av andra personer som har berörts av historien.
    Kan själv se ett problem i detta då Twitter är ett stort socialt medium som bygger på interaktion. Snabbt når korta angelägna saker ut till många. Många personerna är halvanonyma och/eller så finns de där pg ett debatt syfte, på gott och ont.
    Vad är sant och vad är osant, vem riskerar att bli outad och ser vi andra som läser om den som lämnar ut sig mår dåligt efteråt, finns det någon som tar hand om den personen.

    SvaraRadera
  10. @Sofi, G och Joy
    Jag tycker självklart att det är bra om #prataomdet hjälper dem som väljer att (och det tror jag verkligen att det kan göra). Risken finns bara att de som inte är så tjockhudade blir nedtrampade i ordmassan och inte riktigt vet var de ska göra med sina känslor sen, när nyheten inte är nån nyhet längre. (Läs Cliffrockers inlägg ovan!)

    Som jag uppfattat det är projektet inte i första hand startat för att på annat sätt än i förlängningen hjälpa de enskilda som bidrar med sina historier utan snarare ett kollektivt försök att lyfta ett svårt ämne. Jag tror det är viktigt att fundera mer kring den skillnaden så att man hittar ett konstruktivt sätt att föra samtalet vidare.

    SvaraRadera
  11. Klokt!
    Jag tror också att det finns risker i ett fenomen som #prataomdet, att det kan bli krävande och kvävande, för ont påminnande, för den som inte vill berätta. Därför är det jättebra att du lyfter fram och värnar om rätten att INTE prata om det.
    Deet där med gränsen mellan viktig redogörelse och narcissism är väldigt relevant. Narcissismen är säkerligen en ingrediens i många av de många bidragen. Dock bör man kanske akta sig för att se det som just en gräns, om än hårfin, mellan det ena och det andra; det ger lätt en bild av att det ena är rätt och det andra är fel, medan jag tror att de snarare går in i varandra, att gränsen är ordentligt blurrad. Och en redogörelse som kan bringa tröst, trygghet, eftertanke och debatt bör inte hindras av av att det någonstans finns ett inslag av narcissism (det tror jag det gör, i någon grad, i princip i alla tweets, bloggar, trådkommentarer och liknande uttryckssätt på nätet).
    Kanske är rent av narcissismen en viktig del i hela #prataomdet-fenomenet: att egot i och med det får veta att det är okej och bra, "narcissistiskt korrekt", att prata om sex och dess gråa skuggsidor snarare än att det är ett ämnesområde som det narcissistiska egot inte bör våga beträda, i rädsla över att snubbla över skammen. Att det inger mod, helt enkelt.
    Men likväl ska man inte behöva bli inknuffad till mitten av #prataomdet-dansgolvet om man inte vill.
    Och jag tror att man inte bara behöver prata om "det", de där gråzonerna och de svåra erfarenheterna, för att bidra till en givande debatt. Kanske för att jag själv egentligen inte har något "det" att prata om. Likväl har jag själv skrivit ett romanlångt blogginlägg om det (läs gärna), om vikten av att kunna prata om sex i allmänhet, såväl om våld och gråzoner som om "vanligt sex" eller för den delen avsaknad därav, för att kanske rent av kunna undvika alla skammens snubbeltrådar i kommunikationen och alla våldsamma minor i de sexuella gråzonerna. Och jo, visst kittlade det min narcissism att skriva det (och att få det läst och kommenterat) - hur viktigt jag än tyckte/tycker att det var att förmedla det jag skrev.

    SvaraRadera
  12. Ah, justja:
    http://hakanerikjohan.blogspot.com/2010/12/jag-har-inget-att-prata-om-men-en-hel.html

    SvaraRadera
  13. Själv har jag brottats med en känsla av att inte vara "riktig kvinna" för att jag INTE har haft någon upplevelse jag måste prata om. Någon sa till mig att "Det har du säkert, du har bara förträngt det" och då visste jag inte vad jag skulle säga, jag bara avlägsnade mig ur diskussionen.

    Det får inte bli en sanning att ALLA tjejer någon gång har blivit utsatta för övergrepp, och "förträngt" det. Kanske har jag bara haft tur, kanske har jag alltid haft självkänsla så stark att jag inte försatt mig i några sådana situationer, jag vet inte. Men jag vet i alla fall att jag inte känner mig delaktig i #prataomdet, särskilt inte när det tippar över till att bli en nästan sektliknande bekännelseväckelse.

    Och tyvärr är det nästan lika svårt att kritisera #prataomdet som det är att kritisera någon som upplever att de har blivit utsatta för något. Jag tycker du lyckades bra att peka på problemen utan att förringa dem som deltar.

    SvaraRadera
  14. Feta funderingar as always. Men jag tycker ni blir lite pekpinne här.

    Fundering:
    Jag tror att när det hela har lagt sig med #prataomdet så kommer man kunna se de olika berättelserna med olika färger och kunna sortera ut det "vettiga"/"det man letar efter"/"röda tråden" ur diskussionerna som faktiskt försigår. Alla berättelser är säkerligen lika viktiga jajaja osvosv. Men jag menar att ni mer oroar er mer för att folk utnyttjar mediautrymme och blir hetsade/känner sig hetsade att berätta något.

    Ordet är fritt för en gångs skull och det är väl aldrig asfett för oss/dom som kanske gillar att fundera ett steg längre att sitta och skumma igenom saker som känns ganska självklara, men jag tror att #prataomdet är något på spåret som kommer leda till något bra.

    Thank god for WWW som öppnade upp för samtal som aldrig hade skett lika fort mouth to mouth, non?

    SvaraRadera
  15. Jag tror att du delvis har rätt, men förhåller mig nog ändå skeptisk till alla former av jordskredsagerande. Frågan är om orden verkligen förändrar mer bara för att de är många? Det finns en tendens att prata bara för att prata ibland. Övertron till det självupplevda i kombination med mängden gör att man ändå måste fundera på om risken inte finns att de viktigaste orden drunknar i ett hav av prat.

    SvaraRadera