Ni har helt rätt när ni säger att vi måste hitta ord. Jag tror jag hittat mina, men jag vet också att jag inte vill använda dem som mat till ett helt nytt mediafenomen. Bekännandet/bikten/ordströmmen som sådan är säkert förlösande för många, men är ni säkra på att vi inte allesammans tenderar att blanda ihop det privat förlösande, berusande och lättande med det allmängiltiga och relevanta?
Signaturen Jacob C skriver i en kommentar till ett blogginlägg på ämnet, att "...det kanske finns en ibland hårfin gräns, där detta att "prata om något viktigt" övergår i narcissistiskt självutlämnande och offentligt bekräftelsesökande."
Jag tror han har rätt (inte minst baserat på mig själv), men jag tror också att många av era berättelser är formulerade av nödvändighet. Det är fint så, fortsätt prata. Vi behöver ord för det som är svårast att säga. Men prata inte för att du blir tillsagd att prata, eller för att ha något att säga när alla andra nu gör det. Prata för att lära dig berätta din egen historia.
Vi är tänkande, kännande varelser - den självupplevda berättelsen är inte nödvändig för att vi ska ha rätt eller förmåga att kunna formulera en åsikt om saker. Det är dock ett bra sätt att få medial uppmärksamhet och väcka sensation kring ett jättesvårt ämne. Jag är bara inte alls säker på att det är rätt håll för oss att rusa mot med våra innersta, sköraste upplevelser på rockslagen.
Edit: För den som inte vet vad #prataomdet är så finns mer info på http://prataomdet.se
Det började på twitter, som ett försök att börja tala om gråzonen mellan sex och övergrepp och har nu spridit sig till facebook, bloggar, krönikor och tidningsartiklar runt om i landet.
Edit: För den som inte vet vad #prataomdet är så finns mer info på http://prataomdet.se
Det började på twitter, som ett försök att börja tala om gråzonen mellan sex och övergrepp och har nu spridit sig till facebook, bloggar, krönikor och tidningsartiklar runt om i landet.
